Lee, mästare på packning

 

Jag heter Lee. Jag har jobbat med flyttar i 23 år. I början gjorde jag exportjobb. Jag har packat åt minst femton ambassadörer. Åt israeliska säkerhetschefen. Det var lite speciellt. Ambassadörerna var alltid trevliga. Alltid te och smörgås, ett handslag och ett ord.
 

Men packandet sliter på kroppen. Händerna, axlar, armbågar tar stryk. Och då är jag ändå packmästare – jag ledde packningsutbildningar i Stockholm i tre år. Det jobbigaste projekt jag varit med om, var när vi för, det är nog åtta år sedan nu, skulle packa åt en australisk professor på Stockholms universitet som skulle flytta hem. Oersättliga fynd från aztekerna. Jag var tvungen att jobba med handskar och bubbelplast i mängd och slå in oerhört försiktigt. Absolut ingenting fick ju hända. Det tog tre dagar. Svettigaste jobb jag haft. Det blev tolv kartonger till sist.
 

Men nu gör jag bara kontorsflyttar. En del tunga flyttar. Det sliter inte lika mycket på kroppen som packandet. Jag har lärt upp mina barn också, både sonen och dottern jobbar i firman. Det började med att de behövde något att göra under sina långa sommarlov. Så då lärde jag upp dem helt enkelt.
 

Som arbetsledare är det mitt jobb att planera i vilken ordning vi jobbar, hur bilarna ska gå så att vi optimerar. Det funkar bra.
 

På fritiden är det hojen. Och fotboll. Cardiff. Jag åker (hem) till Cardiff ganska ofta. Men i Sverige är det AIK som gäller.
 

Varför jag jobbar med flyttar? Jag gillar utmaningen i det. Det är nya utmaningar varje dag.
 

(Nästa vecka blir det en intervju med Kayleigh – branschens enda (?) flyttjej)